Egen pendling…

Ja, ibland blir det ju bra, men svårt att tömma sig och verkligen få kontakt. En manlig klient ringde och var väldigt glad. Han hade pendlat sitt tredje barnbarn till en flicka. Jag sa lite försiktigt – det blir en pojke. Han lovade att höra av sig om vilket – och det blir en pojke. Han sa också att han varit så noga med pendeln. Koncentrerat sig, suttit avskilt och tyckte verkligen han gjort på rätt sätt. Ja, men det är inte lätt. Jag var på väg att bli ett pendelmedium på 1980-talet, men det är också jobbigt. Man tar del av de känslor, som den har man pendlar åt. En man där jag bodde då anlitade mig. Han bjöd hem mig och på bordet låg det ett oöppnat brev. Han sa vad står det i brevet. Jag höll i brevet och pendlade över det och jag började gråta och fick upp en olycklig kvinna och ett barn. Texten i brevet sa att hon lämnade mannen och tog  den utvecklingsstörde pojken med sig. Mannen blev förtvivlad. Men så sa brevet.